Du fattas mig

Åh så jobbigt, tårögt, fint och underbart på samma gång. Min absolut första begravning var nog bland det mest känsloladdade jag varit med om. Plötsligt var det så definitvit. Vi var alla här för att ta farväl. Trodde jag gråtit så mycket att mina tårar tagit slut, men när hans syster sen kommer fram till mig och berättar hur mycket han pratade om mig, att jag betydde massor för han och att jag var hans idol kunder jag inte hejda det längre. Sakta kände jag en tår rinna ner från min kind samtidigt som jag kände hur min röst blev allt svagare. Och efter det kom det inte bara en utan flera tårar.

"Jag saknar dig. Jag minns när jag var liten, då såg jag upp till dig. Du var bra på alla sätt, alltid glad och positiv till det mesta. Jag minns hur vi varje sommar åkte ner till sthlm och när vi skrattade å lekte på Gröna Lund. Nu måste jag se högre upp när jag tänker på dig. Men jag vet att du finns där och jag kommer inte glömma dig. En person som dig kan jag inte glömma. Jag vet att du finns där fortfarande. Du finns där och håller koll på min familj och alla dina vänner. Vaka över oss är du snäll och lova att vi möts igen."

Sagt av min lillebror Jonas


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0