All by myself - again.

Ensamheten kom som ett brev på posten idag. Såklart var det ju ingen nyhet direkt. Men ändå kunde jag inte hålla emot tårarna där jag stod på perrongen och vinkade hej då. Kanske för alltid, kanske inte.. Ärligt talat behöver jag nog denna ensamhet mer än någon annan. Att sitta ihop med en person under en längre tid gjorde mig faktiskt något frustrerad.. jag behöver mitt så kallade space.. men ändå.. så finns det inget bättre än att ha någon vid sin sida. Time will tell som sagt.

En månad har redan gått sen jag kom från dom sju haven. Måste medge att det fortfarande känns lika bra att vara hemma. Orkar verkligen inte packa väskan på ett bra tag nu. Man kan säga att jag fått packa-väskan-fobi. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Men just nu är det den bästa känslan ever. Stockholm känns som en nyfödd baby i mina händer och jag vill inget annat än att utforska varenda vrå och kant här tills jag är klar. Har så många tankar och ideér på gång att jag nästan spricker av frustration. Vill sätta dom till verket nu! Men jag får nog hejda mig Reidar ett tag och läsa på och forska lite om det först. Men jag vill vill vill, och det är väl det som räknas antar jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0