My love

Det gör ont.

Men samtidigt är jag så förbannat stolt över honom att han gör det här.

Jag vet att han behöver det mer än någon annan.

Önskar  bara jag var där.

Hos honom.

I Californien.

Jag skulle kunna offra min högra arm för att få höra hans röst.

Eller bara få känna hans armar om mig.

För att inte tala om hans läppar mot mina.

Mail är det vi mättar våran hunger för varandra med nu.

Varje lördag. Varje söndag.

30 dagar.

Sen får det vara nog.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0