I thought I was ready for this..

Men tydligen inte. Verkligheten har kommit ikapp mig med storm steg. Jag som skrikit och gapat att jag vill ha mitt jävla space. Och här står jag nu på söndag på egna ben. Tårarna rinner oavbrutet. Jag som lovat mig själv att det inte ens skulle få inträffa. Men dom går inte att stoppa. Jag känner mig liten. Ensamast i hela världen. Universum. Det är tydligen jag mot världen nu. Och ingen är räddare än jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0